För att bli lite personlig så tänkte jag berätta om den rädsla som tar upp mest av min hjärnkapacitet just nu: den förestående knäoperationen.
Tänk er själva att dom ska öppna knät, på insidan av benet typ, med ett ca 15cm långt snitt. Där kommer det gapa öppet och kirurgen ska skrapa och skära bort gammalt skräp. Vart tror ni att jag kommer att titta hela tiden? Vad för minnesbilder tror ni jag kommer att se när jag blundar?
Detta kommer alltså att ske med lokalbedövning och bara det är ju läskigt. Mitt enda möte med lokalbedövning är ett borttaget födelsemärke på ryggen. Sprutan skrämmer mig mycket men sen fungerar ju inte skiten heller! När dom la första snittet runt mitt födelsemärke skrek jag rakt ut av smärta och kanske framförallt förvåning. Bedövningen hade inte tagit någonting! Dom sprutade i mer, provade att skära, jag skrek. Dom sprutade i mer, provade att skära, jag skrek. Osv osv. Till slut hade dom "provat" så många gånger så dom var i stort sett klara. Då hade jag fått 3.5xnormal dos och det gjorde fortfarande ont. Inte ont så att man inte klarade av det men heller inte ont så att det bara kunde klassas som obehagligt.
Tydligen reagerar människor väldigt olika på lokalbedövning och på mig tar det tydligen dåligt. Jag berättade detta för kirurgen som ska in i mitt knä och han ska göra en provbedövning säger han. Tyvärr frågade jag inte vad en "provbedövning" är. Undrar om han ska bedöva en annan del av min kropp och sticka mig med nålar för att kolla om det gör ont. Eller kanske på operationsstället och kolla där. Summan blir iaf att en spruträdd ska få fler sprutor.
Datumet för operationen är inte bestämd men han skulle ringa efter jul och boka in det ganska fort. Jag hajjar till varje gång telefonen ringer.
Jag hoppas att det blir bra med den här operationen iaf så att jag kan slippa ständig värk och svullnad så fort jag gör något mer än att spela luffarschack. Vem fan spelar luffarscack nuförtiden förresten?
//Fredda "mesen"
