Lumpen

Jag fick häromdagen ett mail av min far innehållande ett kåseri om hans lumpen-tid. En händelserik tid i hans liv.

När jag mönstrade så var jag lite schizofrent lagd för jag ville inte göra lumpen men i en del av testerna gjorde jag riktigt bra ifrån mig på. Bland annat så klarade jag telegrafistprovet vilket ungefär 1,5 -2% av alla mönstrande gjorde, enligt personalen som ledde testerna.

När det väl blev dags att få en tjänst så ville de ju inte gärna släppa hem mig med en frisedel så jag tog till knepet att vapenvägra. Av moraliska skäl sa jag.

Detta slutade med att jag inte fick en frisedel utan blev placerad som flygplatsbrandman på Arlanda. Detta hade säkert vart en kul utbildning men jag hade ett skäl att vilja åka hem och hon hette Johanna och hon är numer min fru.

Men när det väl var dags så var det ju bara att ta tåget och sedan inställa sig. Första dagen gjorde vi lite tester, bland annat minns jag ett värmetest med en träningscykel i en bastu. En kille sopade sig i golvet rätt bra när han svimmade på cykeln minns jag.

Dag två ringde det väl någon sorts klocka på morgonen och alla gick upp och pep iväg på det som vi skulle göra. Alla utom brandmansaspirant af Jochnick, dvs jag. När det dök upp något sorts brandbefäl som undrade varför jag inte kom så svarade jag att jag hade så ont i ryggen att jag inte tog mig upp.
Iväg till läkaren som var klar för att göra inskrivningskontroller på alla som ryckte in dagen innan.
Då detta inte var militären så var det ett läkarföretag där. Det vill säga att han sket fullständigt i verksamheten på skolan. Jag linkade in på hans rum på ett vis som jag trodde att man linkade när man hade så ont i ryggen att man inte ens kunde ta sig upp ur sängen av egen maskin.

"-Du vill inte vara här va?" var hans första kommentar. Jag minns inte om han ens tittade upp ur pappershögen han satt med innan han öppnade munnen.

Jag klev på sanningens tåg och berättade att jag ville hem, att jag inte hade den minsta lust att bli någon flygplatsbrandman. Så han skrev helt enkelt att jag hade ryggproblem och att han rekommenderade frisedel.

Nu skulle jag bara upp till skolchefen och säga tack och hej innan jag fick sätta mig på tåget hem. Han tyckte ju givetvis att det var tragiskt att någon som var så ung som jag hade sådana ryggproblem att genomförandet av hans fina utbildning blev omöjlig. Jag minns hans min när han frågade vad jag skulle ta mig till nu när jag kom hem och jag svarade, sanningsenligt, att jag skulle börja jobba som murare.

Denna utbildning hade säkert vart väldigt rolig men jag tog beslutet att åka hem till min flickvän och idag har vi vart gifta i sju år. Just idag. Jag ångrar inget.

/FR3DDA