Efter vissa påtryckningar så ska jag nu blogga lite om mina ultra-gulliga barn. När min fru jobbar natt så ska barnen vara på dagis halv-sju, så tidigt är dom aldrig någonstans. Det är max en gång i veckan detta händer och det är en väldigt speciell upplevelse de här mornarna. Syskonen bråkar inte så mycket med varandra nuförtiden men de här tidiga mornarna är det något alldeles extra. Oftast går jag upp först tilsammans med en av dom, den som är vaken först och oftast hinner vi göra detta barn färdigt innan nästa kommer upp. Idag så kom Nikki upp själv när jag och Isabelle var i köket och pysslade. Han har knappt ögonen öppna men när han får syn på Isabelle så ropar han: "Isabejj!" och rusar fram och ger henne en kram! Dom kramas i stort sett aldrig spontant annars. En annan gång så var återigen Isabelle färdig först och jag håller på och klär Nikki. Då kommer Isabelle fram till mig och viskar i mitt öra: "Pappa! Nikki är världens bästa lille-bror." Jag har ingen aning om varför dom är så otroligt mysiga mot varandra de här mornarna men det är väldigt kul att se. Dom pratar med varandra och hjälper varandra som aldrig förr.
Är det för att dom inte är vakna ordentligt? För det är inte många minuter från att vi vaknar till att vi står utanför dagis.
En annan sak som jag tycker är värd att berättas är hur otroligt kul en fyra-årings sinne fungerar. Vår hund, Ziri, fyllde ett år häromsistens och psykologisk som jag är så sa jag att nu har du bara sju-åtta år kvar att leva, detta sa jag högt så att barnen hörde. Efter en stund kom Isabelle till mig och följande samtal ägde rum:
Isabelle: "Pappa, när Ziri dör så måste vi flytta."
Jag: "Jaså? Varför då?"
Isabelle: "Jo för man vill inte bo i ett hem med en död hund i."
/Fredda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar