Att vara den man är.

I högstadiet hade jag en kompis, jag hade väl flera men den här texten handlar om en av dom.
Han träffade en tjej, det var ju kul för honom. Den här tjejen var lite "strulig". Hon var inte så mycket i skolan och sånt där. Jag vet egentligen inte så mycket om henne.
Jag var i alla fall och badade med de här två en dag och vid badplatsen var det massor av bilar parkerade. Folk går ju inte gärna till badplatsen. Det gjorde vi. Då fick vi ju gå hem också.
Den här tjejen tittade in i en av bilarna. Sen så tittade min kompis in i alla bilar vi gick förbi. De gjorde det här för att se om det fanns något att stjäla.
Ingen av dom var tuffa nog för att stjäla någonting men det skulle ändå tittas.
Jag kommer ihåg det här väldigt väl för jag förstod direkt vad som pågick. De försökte imponera på varandra men dom skulle aldrig våga fullfölja.
Det hela var så fruktansvärt patetiskt. Om dom hade varit biltjuvar eller gangsters så hade jag antagligen inte reagerat men dom var ju inte det. Dom var ju bara kära.
Dom blev inte något par mer än den där sommaren. Hur skulle dom ha kunnat bli det?
Dom var ju inte sig själva.
Så! Nu ska jag gå ut och tänd eld på något eller dricka mig fnitterfull på folk-öl för det här inlägget blev ju fruktansvärt vuxet. Inte alls som jag hade tänkt mig det.